Byggnaden på Lodgatan byggdes under tidigt 1900-tal som reparationsverkstad för tågen som transporterade gods i Malmös hamn. Idag är spåren längs Lodgatan kapade på flertalet ställen och huset på Lodgatan fick under årens lopp andra funktioner och hyresgäster. När vårt arbete med renoveringen började var en del av byggnaden ombyggd till bilverkstad, den andra änden av huset hade byggts om till kontor med en separat stomme innanför den gamla. Huset var så fullt av skräp, både invändigt och på gården, att det inte fanns någon plats att sitta på. Det här skulle kunna vara en berättelse om hur huset städats ut och renoverats, men det är inte poängen med just denna text. Det viktiga här är att berätta om hur vi tänkt och varför.
Anledningen till att köpa huset var en helt annan, men det som blev var kontorsplatser för allehanda verksamhet — konst, design, musik, arkitektur, programmering, teater, journalistik, astrologi — samt verkstäder för snickeri och tillverkning av musikinstrument, såväl som en restaurang — Mygel.
Det långsamma byggandet
Det viktigaste i processen har varit att skapa en plats där alla som jobbar trivs. En av nycklarna till att få det att fungera i en byggnad där hyresgästerna byts ut, eller ändrar inriktning på verksamheten samtidigt som de ofta är egenföretagare eller mindre organisationer som inte har beställarvana, är att vi själva har suttit i byggnaden nästan från start. Detta har inneburit att vi har kunnat fullskalemodellera och lösa problem precis när de uppkommit under bygget. Det faktum att det under större delen av byggtiden bara jobbat två eller tre personer med renoveringen har förenklat översikten av projektet.
Att spara beslut till bättre idéer
Eftersom vi arkitekter, fastighetsägaren och byggarna tillbringar våra arbetsdagar i huset kan vi i realtid styra byggprocessen — det är ett gammalt hus med flera renoveringsbehov (inte nödvändigtvis stora, men tidskrävande) samtidigt som andra delar ska byggas om. Sammantaget har vi möjligheten att skjuta på vissa beslut om vi inte varit nöjda med de idéer vi haft först och kommer på något bättre, eller om vi varit oense och skjutit på beslutet, eller för den delen tagit ett beslut som vi sedan kunnat omvärdera när förutsättningarna förändrats. Diskussionen om var diskhon och köksblandaren skulle sitta tog minst en månad efter att läget började bli skarpt.
Stökandet som ett kreativt verktyg
I avsaknad av behovet att ha allt undanstädat för fotografering utan att någon människa fått sätta avtryck har vi möjligheten att stöka fram den bästa lösningen. Det kan handla om att ställa ut fikabord i gången för att se om någon kommer använda dem, eller att appropriera en del av parkeringen som lunchplats för att bringa lite liv till innergården och för att påtala att vi ställer människan över bilen. Det kan också handla om att börja möblera ett kontor efterhand människor flyttar in, att möblera med soffor så länge rummet inte är fullt, att inse att det kanske kommer behövas en extra vägg när rummet väl börjar bli fullt eller att en dörr kan behöva flyttas.
Stadsbyggande
Gentrifieringsprocessen
Huset på Lodgatan är en del av en gentrifieringsprocess, men inte i den svenska diskursen.
Gentrifiering handlar om att förändra ett område mot en rikare målgrupp. I den svenska debatten, kort beskrivet, handlar det nästan alltid om fattigare bostadsområden där studenter och konstnärer flyttar in och skapar förutsättningar för en medelklass, men kanske framför allt större inkomster för fastighetsbolag.
Ja, Lodgatan 3b har många av de signifikanter som kopplas till gentrifiering — en hipp restaurang, teatergrupper, poddare, kulturarbetare, konstnärer (även om ateljéföreningen Addo på Lodgatan 3a står för fler av de senare) men det finns två väsentliga skillnader: byggnaden renoveras inte för att höja värdet och säljas — tvärtom kan inte byggnaden säljas eftersom stadgarna i ägarstiftelsen inte tillåter det. Byggnaden är också fastighetsägarens egen arbetsplats och genom det finns ett stort intresse för att fylla huset med intressanta människor snarare än lukrativa hyresgäster. Effekten blir att skapa någon slags fristad i en framtida stadsdel. Inte som i andra gentrifierings-/ombyggnadsprojekt där konstnärer används som en förtrupp och sedan körs iväg till nästa område. Här får vi bli kvar.
Det andra är att gentrifieringen sker långt från några bostadsområden. Mellersta hamnen är ett industriområde utan några bostäder. Generellt har området varit lite på dekis under några decennier med lite smutsigare delar av småindustrin, till exempel olika former av skrothantering. Dessutom ligger området avskilt från Slussen och Värnhem genom spårområdet och Frihamnsviadukten. Åt väster kommer så småningom Nyhamnen, men utbyggnaden där ligger flera decennier framåt i tiden.
Föregå planeringen – att bygga Malmö Norrut
Industrin är långtifrån död i Mellersta hamnen, den är definitivt i förändring, men inte död. Återbyggdepån revs för några år sedan, men snart kommer det byggas en ny lagerhall på samma tomt. I den gamla takpappsfabriken har mindre och renare tillverkningsindustri flyttat in tillsammans med webblager, praktiska utbildningar och logistikverksamhet. Vi kommer se mindre av den småskaliga skrotindustrin inom den närmsta framtiden och snart kommer till och med Yarden försvinna.
Som det ser ut nu kommer kommunen inte börja röra alltför mycket i Mellersta hamnen på ett tag, Nyhamnens utbyggnad kommer stå i centrum för Malmös bostadsbyggande i decennier innan det blir dags att flytta den gränsen. När väl det är dags för bostadsbyggandet att närma sig Mellersta hamnen är kanske industrin av en sådan typ att den kan samexistera med staden. Det finns då en poäng att växa åt norr, först och främst för att den enda byggbara mark som inte är jordbruksmark. Det går också att fylla ut med mer mark i ett hyfsat centrumnära läge. Kanske är det vid den tiden också läge att överdäcka järnvägen och knyta ihop hamnen med staden över en längre sträcka.
Byggnadsvård — en inställning
Byggnadsvård är inte helt synonymt med restaurering. Vi arbetar med byggnaden för att skapa något nytt och behåller så mycket vi kan, men för att byggnaden ska kunna användas går det inte att behandla den med bomullshandskar som ett museiföremål. Vi fokuserar på struktur och själ.
Genomblickbarhet
Huset är i grunden en basilika med en konstigt fotavtryck. Kärnan är ett högt mittskepp med lanterninfönster där tågen kört. På ömse sidor om mittskeppet finns sidoskepp i två plan. Ursprungligen har dessa sidoskepp inte haft väggar mot mittskeppet. Den genomblickbarhet det skapade är något vi tagit fasta på i ombyggnaden. Väggarna mot mittskeppet har försetts med fönster, designade av Egil Jansson (Moebel), som kombinerar spröjsuppdelningen i lanterninfönstren med spröjsidelningen i de mindre fönstren på plan ett och två. Det sitter även fönster i de tvärsgående väggarna på de nya broarna, som förbinder de bägge sidoskeppen på andra planet, som skapar en genomblickbarhet i längdriktningen.
Materia
Självklart vill vi bevara och renovera så mycket av de befintliga byggdelarna vi kan – det finns uppemot tusen fönsterrutor i byggnaden där vi i skrivande stund kittat om samtliga förutom i lanterninen och försett med isolerkassett på insidan.
Golven har slipats, inte slipats om, utan slipats för första gången någonsin. Den gyllene kulören i träet och de nedslipade spikarna vittnar om åldern. I en ateljé tog de som hyrde den hand om renoveringen själva. Där har golvet kvar mycket av den svärta hela andra planet hade tidigare.
Miljötänket — mångfacetterat
Att bygga miljövänligt handlar inte bara om att bygga superisolerade hus i miljövänligast, hållbarast tänkbara material. Om man har ett gammalt hus är det mycket bättre att låta det stå. Även om driften av ett gammalt hus kräver mer uppvärmning än ett nytt är miljökonsekvenserna av rivning och nybyggnad långt större — både på kortare och längre sikt.
En gammal byggnad kan, och bör, ändå rustas upp för att bli mer miljövänlig. Lodgatan fick ny ventilation med värmeåtervinning och ett vattenburen värme för att tillåta att stillasittande arbete på vintern. Så småningom kommer det också komma solcellspaneler ovanpå lanterninen.
Efterord
Att få arbeta tentativt i full skala under så lång tid är en ynnest. Vi har sett effekterna av alla våra beslut i realtid eftersom vi sitter här. Genom projektet har vår respekt för de som bebor byggnaderna som vi jobbar med vuxit och det har gjort oss till motherfucking sorcerers.